På mitt jobb kan arbetsdagen innehålla oväntade inslag. Rätt var det är kan en del av dagen gå åt till att hjälpa en människa i nöd eller få inspiration av människor som flyter förbi och skvätter lite stänk på en från sin glittrande livsflod.
Idag, när jag just skulle grotta ner mig i medlemsstatistik, så ringde det på dörren. Jag öppnade. In klev en äldre gentleman som letade efter en person han träffat på nere i lokalerna förra veckan. Det gällde något föredrag. Jag hänvisade rutinerat till grannarna vägg i vägg, NBV, som alltid när någon säger föredrag eller cirkel. Men han hade redan varit där och fått nobben. Jag försökte komma på vem och vilka han träffat vilket inte var lätt, för det är definitivt inte bara vi som håller till här om dagarna. Lyckades förstås inte, men han hängde inte läpp för det. Han sade att de nog skulle höra av sig till honom själva.
Vid det laget hade jag vagt börjat känna igen honom och när vi pratat lite till visade det sig att det var Fransesco Kovacs, en man som håller föredrag om sina nio år i sibiriskt fångläger. Sexton år var han när han blev ditdömd. Vi pratade en del om det och annat. Han är 82 år nu (det såg han inte ut att vara!) och tänker hålla på att berätta om lägren så länge han kan. Så sade han puss och kram och försvann sin iväg igen med pälsmössan elegant på svaj.
Det var ett trevligt möte. Kort men som en frisk fläkt, även om det han berättar om är hemskt. Länken är fasansfullt tråkig, men om man googlar hans namn får man upp en intervju som någon har gjort och som jag inte törs länka till på grund av eventuellt upphovsmannarättsintrång eller vad det kan heta. Man kan även hitta blogginlägg från elever som hört hans föreläsning och tycker han var fett bra. (Även om deras koll på historien är sådan att jag får magsår.)
Idag, när jag just skulle grotta ner mig i medlemsstatistik, så ringde det på dörren. Jag öppnade. In klev en äldre gentleman som letade efter en person han träffat på nere i lokalerna förra veckan. Det gällde något föredrag. Jag hänvisade rutinerat till grannarna vägg i vägg, NBV, som alltid när någon säger föredrag eller cirkel. Men han hade redan varit där och fått nobben. Jag försökte komma på vem och vilka han träffat vilket inte var lätt, för det är definitivt inte bara vi som håller till här om dagarna. Lyckades förstås inte, men han hängde inte läpp för det. Han sade att de nog skulle höra av sig till honom själva.
Vid det laget hade jag vagt börjat känna igen honom och när vi pratat lite till visade det sig att det var Fransesco Kovacs, en man som håller föredrag om sina nio år i sibiriskt fångläger. Sexton år var han när han blev ditdömd. Vi pratade en del om det och annat. Han är 82 år nu (det såg han inte ut att vara!) och tänker hålla på att berätta om lägren så länge han kan. Så sade han puss och kram och försvann sin iväg igen med pälsmössan elegant på svaj.
Det var ett trevligt möte. Kort men som en frisk fläkt, även om det han berättar om är hemskt. Länken är fasansfullt tråkig, men om man googlar hans namn får man upp en intervju som någon har gjort och som jag inte törs länka till på grund av eventuellt upphovsmannarättsintrång eller vad det kan heta. Man kan även hitta blogginlägg från elever som hört hans föreläsning och tycker han var fett bra. (Även om deras koll på historien är sådan att jag får magsår.)
"
No comments:
Post a Comment